Christoffer Columbus og spaniernes ankomst til Cuba

Den svenske korrespondent og forfatter Thomas Gustafsson har skrevet bogen Kuba, konflikt och salsa i Karibien. Forfatteren trænger dybt ind i det cubanske liv. Historien fortælles, men væves også sammen med nutid i sine 550 sider.

Carlsson Bokforlag, 1997.

Kuba upptäcktes av människan ungefär 5.000 år före vår tideräknings början och hade alltså varit bebott i mer än 6.000 år när ön upptäcktes av Columbus. De första nybyggarna var ett folkslag som kallas guanahuatebeyer som ursprungligen kom från Yucatanhalvön varifrån de trängts undan av andra folk. Till Kuba hade de tagit sig genom att paddla från ö till ö.

Ungefär samtidigt som guanahuatebeyerna anlände till Kuba kom också en annan folkgrupp dit. De kallas sibo­neyer och hade sitt ursrung i nordöstra Sydamerika.

Siboneyer och guanahuatebeyer levde i grupper på högst hundra människor. Deras utvecklingsnivå var på stenålders­stadiet. De kände inte till jordbruk utan skaffade mat ge­nom att samla växter och rötter och att fiska och jaga små­djur. De bodde oftast i grottor eller, om inga sådana fanns, i enklast tänkbara hyddor. De kände inte heller till keramik och bar inga klader. Men genom de grottmålningar de läm­nat efter sig har man i alla fall kunnat dra slutsatsen att de utovade någon sorts naturreligion.

Någon gång under 300-talet anlände en annan mer avan­cerad folkgrupp som källa s for taínoer (taínos på spanska) och nu började kolonialiseringen på allvar. Forskarna har funnit att detta folk som räknas till Arawak-indianerna hade sitt ursprung i trakterna kring Venezuela.

Taínoerna kände till hur man brukar jorden och de kän­de också till hur man bränner keramik, väver tyger och bygger hus. De levde i storfamiljer och hade en mycket avancerad samhällsform med tanke på att de fortfarande befann sig på stenåldersnivå. De mer primitiva smågrup­perna med siboneyer och guanahuatebeyer trängdes undan.

Taínoerna odlade många av de växter och grönsaker som spanjorerna skulle ta med sig tillbaka till Europa som till exempel majs, potatis, kakao, tomater, vanilj och choklad.

Fram till spanjorernas ankomst till Kuba skulle nya grupper taínoer invandra i omgångar. Tack vare denna folkvandring spreds ny kunskap mellan öarna. Allteftersom åren gick blev därmed taínoernas kultur mer avancerad. Det mesta är dock glömt i dag. Spanjorerna förstörde allt som påminde om »hedningarna« när de i sin tur koloniali­serade Kuba. Det enda som påminner om indianerna är den kubanska spanskan som innehåller flera ord som ursprung­ligen var taíno. Bohío är redan nämnt och betyder hus, andra ord ar hamaca (hängmatta), huracan (orkan), canoa (kanot), tabaca (tobak) och guajiro (bonde).

Till och med namnet på landet som spanjorerna tog från taínoerna har kvar sitt indianska namn. Indianerna kallade sin ö för Colba som med en mindre förvanskning blev Cuba på spanska.

Vid spanjorernas ankomst fanns också karib-indianer på Kuba. Kariberna var ett krigiskt vandringsfolk som levde på att röva från de andra fredligare indianstammarna. De var alltid kraftigt beväpnade och myckat talar för att de också var kannibaler. Kariberna såg skräckinjagande ut. Männen rakade den ena halvan av skallen, medan de hade meterlångt hår på den andra halvan. De var också målade och tatuerade.

Sammanlagt bodde 112.000 människor på Kuba vid Co­lumbus ankomst, ungefär 90 procent av dem var taínoer.

Christofer Columbus avseglade från spanska Palos de la Frontera den 3. augusti 1592 och efter en ganska äventyrlig resa över Atlanten, där den största prövningen ändå var att hålla undan sjömännens skräck, siktades land klockan 02.00 på morgonen den 12. oktober.

Totalt ingick 90 man i expeditionen. Besättningen var fördelad på de två karavellerna Nina och Pinta och det lite större men klumpigare fartyget Santa María som Columbus själv seglade på.

Det var ännu natt när land siktades men så fort solen steg upp närmade sig fartygen sakta land och fann till slut en vik där de kunde kasta ankar och sätta landstignings­barkasserna i sjön.

Första mötet mellan Gamla och Nya världen skedde i en vik som i dag kallas för Fernandézviken och som ligger på den lilla ön San Salvador längst ut i den västindiska övärl­den. För naturligtvis måste det vara en okänd ö väster om Indien som de hade upptäckt, trodde Columbus. Inföding­arna de mötte kallades följaktligen för indianer.

Den första ön var fattig och torr och expeditionen fort­satte strax allt längre in i den västindiska övärlden. På näs­tan alla öar de passerade gick de iland. Här och där restes kors på stranden och skeppsprästen förklarade landet krist­nat. öarna döptes efter något helgon eller spansk storman.

Man kan se de absurda scenerna framför sig. De nakna indianerna som sakta närmar sig. Vad är det för färgglatt sällskap som plötsligt dykt upp på deras strand?

Officerarna i bredbrättade hattar med strutsfjädrar och bästa högtidsdräkter. Bakom dem skäggiga sjöman i stram givakt. Fanor och banderoller som fladdrade i vinden och någon sjöman som slår på en trumma.

Så harklar sig Columbus. Alla tystnar och protokollfoöraren skriver noga ner allt som sägs så att det inte ska råda något tvivel om att ön från och med denna stund tillhör Spanien.

Allteftersom den första nyfikenheten började stillas bor­jade dock otåligheten växa hos span-
jorerna. Var fanns gul­det?

Öarna de steg i land på var fattiga. Indianerna levde nära svältgränsen. Efter några dagar mötte de till slut en indian som hade en liten guldring i näsan. Den kom från en annan ö, fick spanjorerna veta. Där borta, försökte indianerna för­klara för männen som kom från himmeln, för det var så de kalla de spanjorerna, där borta fanns guld.

Men tydde man indianerna rätt? Tolken som kunde både hebreiska och arabiska förstod inget av det språk som de infödda talade.

Européerna bytte till sig kassavabröd, maniok och tro­piska frukter av olika slag men det var bara den färska frukten som ansågs ätlig. Färskt kött fanns knappast på dessa fattiga öar. Indianerna saknade husdjur.

När spanjorerna plockade fram sina glaspärlor och speg­lar erbjöds de hängmattor, bomull och spjut i byte. I stället för de förväntade guldaffärerna hade spanjorerna blivit tu­rister som köpte souvenirer. Hängmattan blev snabbt popu­lär bland sjömännen.

Vid utflykterna upp till byarna upptäckte spanjorerna också att kvinnorna såg ut ungefär som de gjorde i Europa. Under denna första resa behandlades dock alla infödda med respekt. Inga våldtäkter. Inget dödande och rofferi. Expeditionen var utsänd för att upptäcka och det fanns därför inte heller några professionella soldater ombord utan bara sjömän och handelsrnän. Några indianer erbjöds att följa med. Naturligtvis vågade ingen neka. De skulle aldrig kom­ma tillbaka.

Efter ungefär tio dagars segling allt djupare in i den väst­indiska övärlden började de infödda tala om en större ö som de kallade för Colba,Cuba som spanjorerna uttalade ordet. »Jag tror det måste vara Cipango«, skrev Columbus upphetsat i sin loggbok.

Cipango var européernas namn för Japan. Det kunde stämma. Enligt de beräkningar Columbus gjort måste ju expeditionen snart nå dit.

Det skulle dröjä ända till 1521, då Magellan upptäckte att det fanns en ny ocean bakom den Nya Världen, innan européerna insåg att de tidigare beräkningarna av jordklo­tets omkrets varit felaktiga.

Kuba upptäcktes på en söndag vilket tolkades som ett gott tecken av Columbus. Spanjorerna var förtjusta. Kuba var annorlunda än de småöar de varit i land på tidigare. Naturen var rikare. Saftiga växter och floder med färskt vatten. »Det vackraste land som människoögon skådat, ett paradis på jorden«, skrev Columbus i loggboken. Föga kunde han väl då ana att dessa ord långt senare skulle anvandas i turistreklam.

Människorna som levde på Kuba var också mer utveck­lade än de man mött ute på småöarna. Ute på småöarna hade de enklare stenåldersfolken levt. På Kuba fanns taíno­er som bodde i stora samhällen och bar kläder. Det dröjde därför inte länge innan Columbus övertygade sig själv om om att Kuba måste vara Kina. På hans kartbild skulle Haiti som indianerna berättade om i så fall vara Japan.

Byteshandeln var intensiv de första dagarna. Spanjorerna fann kryddor och växter som ingen europé tidigare kunnat ana fanns på jorden. Indianerna odlade en mystisk växt som de kalla de för cohiba. Plantans blad som de benämnde som tobaco plockade de med stor varsamhet. Bladen torkades därefter och användes som medicinväxt och vid religiösa ceremonier. lndianerna bryggde te på bladen, de torkade blad och malde dem till ett fint pulver som de sedan sög in i nasan. Men det vanligaste sättet att bruka tobaken var genom att forma rullar av de torkade bladen. »Rullarna stack de sedan in i mun och näsa och satte eld på. Röken sög de i sig med stor njutning«, skrev den förvånade Chris­tofer Columbus i sin loggbok.

Spanjorerna var förundrade inför allt nytt och Columbus gav order om att man skulle samla in prover av alla växter för att ta med sig till Europa. Föga kunde han ana vilken rikedom som låg i upptäckten av tobak och choklad. Det var enbart guld, inget annat, som intresserade honom.

Men var låg Kina? De infödda talade om en plats som de kallade för Cubanacan och som skulle vara en stor stad. På taíno betydde nacan stad. Men Columbus och hans tolk tänkte genast på Khanen när de hörde ordet. Khanen, den kinesiske kejsaren som Marco Polo beskrivit, fanns han i närheten med sina gyllene palats?

Jodå, indianerna visade med tecken att det fanns en stor ledare i Cubanacan, och Columbus utnämnde därför snabbt sin tolk Luis de Torres till ambassadör. Tolken, med ytterligare en adelsman i sällskap, fick sedan de kungliga kre­ditivbreven och med en grupp sjöman som eskort gav sig sällskapet iväg.

Mötet med »Kejsaren av Kina« slutade dock i stor be­svikelse. Vid platsen för den nuvarande staden Holguín hit­tade slutligen expeditionen indianernas huvudstad. Natur­ligtvis fanns det ingen kejsare. Inte heller några hus i guld. Staden bestod av ett hundratal enkla bohíos befolkade av sarnma folkslag som man mött vid kusten.

Men indianhövdingen var en vänlig man och ville inte göra de oväntade gästerna besvikna. När han fick klart för sig vad spanjorerna letade efter så avslöjade han därför att på en annan ö, som låg öster om Kuba, där fanns det guld. När expeditionen återkom valde därför Columbus att segla österut. Hade han seglat åt väster skulle han förmodligen slutligen insett att Kuba var en ö. Han kanske till och med hade nått fram till Mexiko där det verkligen fanns guld.

Nu seglade i stället expeditionen vidare österut längs kus­ten och kastade ankar nästa gång vid den plats där staden Baracoa ligger i dag. Där satte man också upp ett kors på stranden. Därefter lämnade spanjorerna Kuba med siktet inställt på den ö där guldet skulle finnas. Man fann Hispa­ñola som numera är delad i länderna Haiti och Domini­kanska Republiken.

Spanjorerna skulle dock återkomma till Kuba, och då under mindre fredliga förhållanden.

Oversigten over kildetekster | Tekst 2