José Martí og Den anden Uafhængighedskrig
Den svenske korrespondent og forfatter Thomas Gustafsson har skrevet bogen Kuba, konflikt och salsa i Karibien. Forfatteren trænger dybt ind i det cubanske liv. Historien fortælles, men væves også sammen med nutid i sine 550 sider.
Carlsson Bokforlag, 1997.
Den 10. april 1892 grundade José Martí det kubanska revolutionara partiet Partido Revolucionario Cubano som var ett vänsterliberalt parti med målet att uppnå självständighet för Kuba och Puerto Rico. Ordförande och även den som var ämnad att bli president vid partiets seger var José Martí. Partiprogrammet Manifiesto de Montecristi innehöll både ett politiskt och ett ekonomiskt handlingsprogram för Kuba.
Därefter återstod bara de praktiska förberedelserna för att inleda det avgörande slaget mot spanjorerna. Generalen Máximo Gómez, som kämpat i det första befrielsekriget, ingick i partiledningen i egenskap av överbefälhavare och fanns vid José Martís sida i New York. De lyckades också få kontakt med den legendariske Antonio Maceo och kunde sammanstråla i Costa Rica för de sista förberedelserna. På Kuba hade drömmen om självständighet aldrig slocknat. I Havanna var det främst bland stu-
denterna partioterna räknade med stöd. Utanför huvudstaden fanns det starkaste stödet bland tobaksodlare, kaffebönder och egendomslösa.
Det andra frihetskriget började formelt den 24. februari 1895, men de verkliga striderna kom inte igång förrän i borjan av april då José Martí och general Máximo Gómez och ytterligare fyra man landsteg på sydöstra Kuba för att förena sig med den gerilla Antonio Maceo samlat.
I hela sitt liv hade José Martí visserligen stridit mot spanjorerna, men vapnet hade alltid varit pennan. När han nu satte sig till häst för att ge sig ut i strid för första gången i sitt liv den 19. maj 1895 var han fortfarande klädd i sin svarta kostym. Han vacklade under gevärets tyngd. I kavajens inneficka hade han ett foto på sin älskade dotter Maria som han lämnat i New York.
Efter någon timmes ritt nådde rebellerna fram till Dos Ríosdär de stötte på en spansk trupp. Båda sidorna slängde iväg några skott innan de kastade sig i skydd. Den svartkladde José Martí var ett enkelt mål. Han hade inte ens hunnit lyfta geväret innan han föll till marken dödligt träffad.
Trots att centralfiguren i frihetskampen, ledaren som varit tänkt att bli Kubas första president, hade stupat så fortsatte dock striderna. För varje dag växte också upprorsrörelsens armé av tillskyndande frivilliga. Ytterligare ett stort bakslag inträffade vid San Pedro 1896 då den legendariske Antonio Maceo stupade, men inte heller detta fick kubanerna att ge upp.
Till Kuba strömmande nu också krigs-
korrespondenterna för att beskriva patrioternas heroiska kamp. Slutet av 1800-talet var pressens genombrottsperiod och krig hade snabbt blivit det popularaste bevakningsområdet. En av korrespondenterna som anlände till Kuba var den 21-årige britten Winston Churchill som rapporterade för Daily Graphic. Han höll på kubanerna men kände ändå sympati för spanjorerna som han ansåg hade lika mycket rätt till Kuba som England hade rätten att styra över Nordirland.
Kubanerna opererade i små gerillaforband, anföll i bakhåll och genomförde sabotage. De hade stor hjälp av det heta klimatet i juni, juli och augusti som spanjorerna hade svårt att vänja sig vid och därtill kom tropiska sjukdomar och magsjuka som ytterligare sänkte stridsmoralen i de spanska förbanden.
I början av 1898 började regeringen i Madrid överväga om det verkligen var värt att lägga ner så mycket pengar på att få behålla Kuba. Krigshetsarna fanns visserligen, men en allt större del av allmänheten var trött på att betala skatt och släppa till sina söner för ett krig på andra sidan Atlanten. Historien fick dock aldrig veta om kubanerna skulle ha kunnat befria sig själva. Innan den spanska regeringen hann fatta ett beslut om reträtt gick USA in i kriget. Därmed blev utgången en helt annan än den José Martí hade drömt om.
